De senast dagarna har varit rätt jobbiga psykiskt för oss alla.
Jag och Elin var nere i stallet i tisdags. Red och longerade Zenata. Sen kom kerstin och hämtade Elin, jag cyklade hem för att försöka hinna till matten. Väl hemma inser jag att jag inte skulle hinna till matten då skolan hade låst dörrarna så jag ringer till Kerstin för att berätta det då vi hade pratat nere i stallet om jag skulle hinna eller inte. När Kerstin svarar hör jag att hon låter ledsen och skärrad så jag frågar vad som hade hänt och hon berättade att de hade kört av vägen ordentligt på vägen hem.

Jag ringer Emil och säger att han ska komma hem då Kerstin sa till mig att ambulansen var på väg när jag frågade hur det var med Elin så jag förstod att det inte stod rätt till. Minuterna som gick innan Emil kom hem vankade jag mest runt i lägenheten och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Kände mig låst utan bil och utan att veta vad som händer. Emil kom sen och hämtade mig och han hade åkt förbi olycksplatsen och sett bilen. Han blev ännu mer orolig när han såg hur bilen såg ut...

Vi åkte först och hämtade Emils bror Dennis och begav oss in till Uppsala. Kände att vägarna var jätte hala så jag körde försiktigt.

Väl framme på akuten träffade vi Kerstin. Elin hade tuppat av vid smällen men de fick kontakt med henne i ambulansen.

Kerstin skulle få sitta och vänta på akuten för att få träffa läkaren och kolla sig själv. Elin hade precis blivit röntgad när vi kom dit och blev förflyttad till barnavdelningen. Dennis och Emil gick till Elin för att hålla Peter sällskap medans jag satt kvar på akuten med Kerstin som nu börjat få riktigt ont i kroppen.

Innan hon fick komma in och träffa doktorn tog det nästan 4 timmar. Helt sjukt om man frågar mig! Hon kom in med samma ambulans som Elin och var inne på akuten men de kollade henne inte där utan sa att hon fick ta en kölapp och vänta.  Besöket med läkaren tog bara 5 min. Och det kan inte vara så skönt att få sitta ner så länge samtidigt som hon var orolig för Elin och ville bara till henne. Jag som inte vart med i bilen och inte hade några smärtor fick jätte ont i ryggen... Kan bara tänka mig hur det är att behöva sitta ner så länge när hela kroppen känns som ett enda stort blåmärke.

Efteråt när läkaren konstaterat att det bara var mjukdelar som hade tagit stryk så gick vi upp till Elin.
Lillskruttan sov då jätte tungt och gick inte att väcka nästan hon bara mumlade.
Hon skulle stanna kvar minst 1 dygn för observation då hon fick en rejäl hjärnskakning.
Tack och lov syntes det inget på röntgen förrutom nån spricka i något utskott och ev revben, jag minns inte riktigt.

Jag och Emil åkte hem och kom i säng runt 2.

Morgonen efter åkte vi först till bilen för att plocka ur de grejer som var av värde.
Helt chockad över hur bilen såg ut men glad över att det hade gått så bra som det gick ändå.
De hade lika gärna kunnat frontat med berget men landade på det.
Kerstin skojade senare och sa att bilen måste ha haft vingar och jag tror henne faktiskt då det verkar som den har lyft från vägen, över räcket och upp på berget.

Efter att vi gått igenom bilen så åkte vi hem till Kerstin och hämtade kläder och div saker som de behövde.
Elins kläder hade de fått klippa upp så hon var tvungen att ha en ny uppsättning av allt.

In till uppsala igen och efter lite snurrande på stan åkte vi upp till sjukhuset igen.
Nu var Elin vaken men var snurrig och hade ont i huvudet och kroppen, Kerstin hade sovit dåligt och hade också hon riktigt ont i kroppen hon med. Läkaren kom och pratade med Elin och det bestämdes att hon fick åka hem.

Så vi skjutsade hem de, glada över att de haft sån tur i oturen.

Nu är det vila och ta det lungt för de båda som är ordentligt mörbultade ett tag framöver...